Kan knappt beskriva hur jag mår. Dåligt. Japp. Visst vet jag att det kunde vart sämre än såhär. Mycket sämre. Fast det är ingen vidare tröst egentligen, det gör ju mig bara rädd att bli sådär sämre.

Mamma vill eller tycker väl kanske är ett bättre ord, att jag borde söka upp en läkare och kanske bli inlagd. Igen. Jag var ju precis inlagd.

Har ont i ryggen, är gnällig. Känner mig ensammast i världen. Börjar sura för att killen är så seg på att komma hem, sanningen är ju att jag bara vill bryta ihop hela tiden. Känner mig så otrygg och vill bara få gömma mig i hans trygga famn som gör att jag glömmer all smärta.

Har inget positivt att skriva, inte mycket annat heller. Men jag lever. Det är väl det viktigaste.

Kill me, just destroy me. Ungefär så känner jag just nu. Patetisk.

Klarar inget på egen hand, jävla looser. Så förbannat beroende. Av pojkvännen. Klagande jag.

Vad hände med tiden då jag kunde vara duktig? Relativt oberoende, kunde fixa att vara själv. Utan att känna mig helt tom inombords.

Känns som jag inte kan andas längre...

Somnade förut, men det tog sin lilla tid. Kan inte slappna av. Rösterna i mitt huvud bara skriker, hånar och jag känner att jag långsamt håller på att bli sinnessjuk.

Avbokade sjuksköterskan idag, måste verkligen ha en ny. Denna kossan bara hånar mig och jag känner mig inte ett dugg hjälpt av henne. Fast hur bra det var att avboka ytterligare en gång vet jag inte huruvida det var klokt...

Sitter och känner mig fet. Fläsket veckar sig på magen, låren är klibbiga och skaver ihop. Jag känner mig vedervärdig, ful och äcklig. Hur kan en som jag ha en pojkvän? Hur kan han älska mig?

Jag sköter mig inte när det gäller maten. Eller jag försöker äta så lite som möjligt, men det är inget bra. Jag har varit så jävla duktig en gång i tiden... Skötte mig och var kanon ärligt talat. Nu är jag bara en failad tönt.

2009, när jag började vara duktig.

Den här tösen kan inte sova, trots sömnmedicin, älskling. Nej och jag gav upp. Men jag ska strax ge sängen ytterligare ett försök.Jag tänker alldeles för mycket. Ska delge er en del av mina tankar när jag är piggare och har gott om tid.

Saknar J <3