Kan knappt beskriva hur jag mår. Dåligt. Japp. Visst vet jag att det kunde vart sämre än såhär. Mycket sämre. Fast det är ingen vidare tröst egentligen, det gör ju mig bara rädd att bli sådär sämre.

Mamma vill eller tycker väl kanske är ett bättre ord, att jag borde söka upp en läkare och kanske bli inlagd. Igen. Jag var ju precis inlagd.

Har ont i ryggen, är gnällig. Känner mig ensammast i världen. Börjar sura för att killen är så seg på att komma hem, sanningen är ju att jag bara vill bryta ihop hela tiden. Känner mig så otrygg och vill bara få gömma mig i hans trygga famn som gör att jag glömmer all smärta.

Har inget positivt att skriva, inte mycket annat heller. Men jag lever. Det är väl det viktigaste.